Tåghistoria

 

Redan 1845 presenterade man den stora järnvägsplanen för Sverige, då planerade man att tågtrafiken skulle bli verklighet med kapital från utlandet. Problemet som då uppstod var en oro över att utländska intressen skulle kunna ta över Sveriges infrastruktur. På grund av denna oro tog den svenska staten initiativet och kunde i början av 1850-talet presentera det första utkastet till ett huvudlinjenät för södra Sverige. Det stora genombrottet för byggandet av järnvägarna kom 1853 då man bestämde att den svenska staten skulle bygga och driva de så kallade stambanorna.

 

Även om det var staten som byggde stambanorna så fick de faktiskt till stor del sin finansiering från utlandet, trots att det var den oron som stoppat planerna 1845. Man började arbetet samtidigt i olika delar av landet så att ingen del skulle missgynnas. 1856 kunde man sedan öppna de första stambanelinjerna i Sverige för tågtrafik, det var Göteborg – Jonsered och Malmö – Lund. Men det skulle dröja ett antal år innan Sverige fick ett järnvägsnät. Den västra stambanan, det vill säga sträckorna; Stockholm – Falköping – Göteborg och södra stambanan, sträckorna; Falköping – Nässjö – Malmö blev färdigställda i olika etapper under 1860-talet. Den norra stambanans första sträckning, Stockholm-Uppsala öppnade man för trafik år 1863 och år 1872 invigde man den nordvästra stambanan Laxå – Karlstad – Charlottenberg. Året därpå skulle den norra stambanan komma att nå Krylbo.

 

Under det sena 1800-talet ökades längden på de statliga järnvägarna successivt. Det man kallar för det enskilda bannätet ökade i takt med förändringar i konjunkturen. Anledningarna till att man byggde enskilda nät var många olika saker, men mest byggdes de för att förbinda tyngre industrier med råvarukällor eller hamnar. I och runt storstädernas byggde man järnvägar för att få till förbindelser till olika rekreations- och badorter. Man byggde också för att skapa bättre möjligheter till boende i förorter, dessa byggdes då mest på initiativ av markexploatörer.

 

Vid sekelskiftet och 1900-talets början var det svenska järnvägsnätet så långt som 11 300 kilometer. Byggandet av den fick sin absoluta kulmen i samband med den högkonjunktur som uppstod innan första världskriget. De linjer man byggde efter det var mest till för att minska arbetslöshet genom att ge möjligheten för arbetare att ta sig dit där arbetet fanns. Ett exempel på detta är Inlandsbanan som staten byggde för att satsa på en järnväg i det norrländska inlandet. Inlandsbanan invigdes 1937, 1938 var det år då det fanns som allra mest järnväg i Sverige, hela 16 900 kilometer. Efter det och fram till våra dagar har den minskat successivt i längd och är idag inte alls så lång.